Dvärgpinscher - Lennox och Monster

Äntligen är jag lite piggare och det ska firas med hundaktiviteter. Idag ska vi först träna utställning i ett parkeringshus (vi behöver träna på utställning inomhus) med Mia, Karina och Maud. Sen blir det agilityträning på 4H.

Imorgon är det först spårträning på Sörmon (och upplet gissar jag?) och sen agilityträning på 4H.

Wonderbart tycker både jag och de små.

Igår på sista kvällspromenaden såg vi två lösa hundar längst ned i parken. Monster skällde till lite grann (vilket han gärna gör på allt han inte vet vad det är just nu) och då kom den ena hunden, tror det var en kerry blue, rusande emot oss. Jag tog mina hundar bakom mig och försökte skrämma bort den med att ryta "gå till din matte", det brukar ofta funka. Men hunden hade siktet inställt på Lennox och struntade verkligen i mig. 

Hunden rusade fram, tog Lennox över nacken och jag trodde hans sista stund var kommen så jag sparkade till hunden det hårdaste jag kunde i magen. Hunden tappade greppet och jag sparkade igen och igen och igen och igen samtidigt som jag försökte hålla mina hundar bakom mig, utom räckhåll för hunden. Hunden gav sig inte och jag skrek till ägaren: "men ta din hund för fan" och fortsatte mata sparkar tills hon lyckades få tag på den. Jag hyperventilerade så jag inte kunde prata efteråt, det var helt fruktansvärt att sparka ett djur så många gånger, dessutom i magen med all kraft jag kunde uppbringa. Jag var övertygad om att Lennox blivit allvarligt skadad, jag har hört om flera småhundar som blivit dödade av större hundar senaste tiden och ett bett över nacken räcker för att punktera det mesta hos en hund som väger fem kg. Men det blöta på Lennox rygg var tack och lov bara saliv från den andra hunden och han klarade sig med ett sår på ena tassen som han lika gärna kan ha fått när jag drog honom i kopplet för att få honom bakom mig och kunna skydda honom. 

Tjejen bad om ursäkt och sa att hunden var osäker och jag kan förstå att en hund som är lite rädd för andra hundar tyckte det var läskigt när Monster skällde till och tyckte att anfall är bästa försvar. Det verkade som tur var ha gått bra med den, trots mina sparkar. Den hostade lite först, men sen såg den helt ok ut. Fy vilken traumatisk upplevelse. Jag bad om ursäkt för att jag sparkat hennes hund, men hon sa såklart att det inte gjorde nåt och sen gick vi hemåt. Lennox gick direkt och la sig och sov, han var helt slut. Medan Monster var jätteuppvarvad ett bra tag.

Det är inte första gången det händer nåt med andra hundar och säkert inte den sista. Det trista är bara att alla tycker att det är så typiskt småhundar att morra eller spänna sig mot stora hundar. Men ofta handlar det om rädslor, att de har varit med om otäcka upplevelser och att de använder avståndsökande signaler för att tala om för den andra hunden att den inte ska komma fram. Mina får absolut inte skälla på andra hundar, men det är väldigt svårt att få dem att gå förbi stora hundar helt avslappnat.

Jag är i alla fall glad att jag vet att jag kommer att göra allt för att skydda mina hundar om det händer något liknande. Har varit lite osäker på hur jag skulle reagera i en sån situation men nu vet jag att jag åtminstone inte blir handlingsförlamad. 

Vill bara säga att det säkert egentligen inte är nåt ont i den andra hunden, den kanske inte alls hade lust att bita mina hundar utan bara ville skrämmas/leka/försvara sig. Men så länge nån annan hund är efter mina så kommer jag att försvara dem så gott jag kan.

Oj vilka duktiga små spårhundar jag har. Jag har varit hemma och varit sjuk hela veckan (förkylning med feber) och hundarna har snällt anpassat sig och sovit, sovit, sovit, lekt lite med varandra, fått promenader med husse och sovit lite till.

Idag mår jag mig lite bättre och kände verkligen att jag var tvungen att låta dem få springa av sig lite. Jag la ett varsitt spår och sen tog vi en promenad. Fy vad tungt det kändes, jag är absolut inte frisk än, har fortfarande lite feber och huvudet är jättetungt. Men hundarna sprang så fort de små trumpinnarna bar och rastade verkligen av sig. Båda spårade jättefint och hittade sina apporter. Nu ska jag gå och lägga mig och sova resten av dagen. Men jag har i alla fall gott samvete beträffande vovvarna. Hoppas jag blir frisk snart, det är så roligt på praktiken att jag inte vill missa en dag. Samtidigt vill jag inte smitta ned de andra och dessutom gör jag ingen nytta i det tillstånd jag är nu. Huvudet känns som det väger 40 kilo.

Snark.

Idag har vi varit ute och gått i knappt en timme med Malin och dvärgschnauzer-Charlie. Mina hundar fick ha linor på sig för säkerhets skulle. De märker inte av linorna så det gör dem nog ingenting, men det är skönt att ha en extra säkerhet med tanke på Lennox lilla utflykt. På bilden råkar nog Malin stå på linan, haha. Man får passa sig hela tiden så man inte råkar trampa på linorna för då blir det tvärstopp.

Sen for vi och tränade handling med Mia. Det gick rätt bra, fast vi har mycket kvar att träna med lilla Monster innan juniordebuten.

Vaknade vid 8.30, utvilad och pigg. Vi åkte ut till Bonäs och det kändes inte som nåt idealiskt spårväder direkt. Det blåste riktigt mycket, även om det var ett tillfälligt uppehåll från regnandet. Härliga vågor på Vänern och frisk luft visserligen, så jag ska inte klaga. Jag la ett ganska långt spår till Monster. Jag skäms att erkänna att han kanske fått gå fem spår eller nåt sånt under sin livstid. Usch vad hemskt. Men de spåren har gått väldigt bra och det är roligt att prova lite svårare. Han fick tre saker i spåret och en godisskål som slut, jag vill verkligen markera att spåret är slut. Lennox fick ett klurigt spår som korsade vägen två gånger och gick lite härs och tvärs. Sen tog vi en rejäl promenad medan spåren låg till sig. Hundarna fick springa lösa och skötte sig utmärkt.

Spåren gick så himla bra! Monster gick sitt spår lätt som en plätt. Hajade till vid leksakerna (jag tjoade, lekte och bjöd på godis) och blev väldigt nöjd vid skålen.

Lennox ringade en del i början, men jag lät honom få rejält med lina och höll mig väldigt passiv och långt bak och lät honom lösa problemen i lugn och ro. Förra året tyckte jag han lätt fick upp andra spår eller drog iväg för mycket så jag har ju spårat i koppel ett tag. Men han tar sin uppgift på största allvar och jobbar jättebra nu och det är så kul att gå där bak och lita på att hunden hittar rätt. Han apporterade pinnarna (gullet!!!) och fick en bit leverpastej vid slutapporten.

Sen har de varit hemma medan jag träffat mina vänner på Via Appias trattoria. Nu ska jag lägga mig och se på inspelade program från veckan som gått (typ prison break). Hundarna gör mig nog gärna sällskap, vi har precis varit runt parken på en rastningsrunda och de har fått lunch. Vad gött livet är ibland!

Imorgon är det lördag och sovmorgon. Fast jag ska åka ut med hundarna istället. Lägga spår, ta en långpromenad och träna lite. Jag älskar att ha gott om tid för hundarna.

Sen ska jag till stan och fika med mina tjejkompisar.

Nu ska vi hoppa i säng, jag har varit på after work och sen på Borat, hundarna har legat hemma hos husse med goda tuggben (fredagsgodis).

Gonatt!!

I lördags var vi ute och spårade. Det var jättehärligt. Monsters spår var kanske lite kort, han hade nog klarat mycket längre. Som en liten klocka spårade han! Lennox missade visserligen två apporter men oj vad noggrann och koncentrerad han var i spåret!!

Jag har nästan lagt ned lydnaden igen, efter en veckas träning. Vilken quitter jag är! Men även om jag är på bra humör innan så blir jag bara irriterad och vill mörda hundskrället efter en stund. Han är så lättstörd så fort vi är utanför köket, det är ibland som att han inte kommer ihåg nåt av det vi tränat på. Och det gör mig tokig, det spelar ingen roll hur låga krav jag ställer. Jag förstår också att allt det här handlar om mig och att han säkert skulle kunna bli en duktig liten lydnadshund, men jag har inte tålamodet utan blir helt enkelt arg. Och det är orättvist mot honom. Jag brukar aldrig bli arg när jag tränar, men just när han släpper kontakten för att kolla på nåt annat blir jag tokig på. Och när jag är på dåligt humör är jag såklart inget rolig att samarbeta med.

I agilityn har vi bara hur kul som helst, samma sak med spåret och med klickerträningen. Vi klickertränar nämligen en liten stund om dagen. För tillfället lär sig Lennox att stänga skåpdörrar och Monster att trampa på saker och att stå som en staty fast jag flyttar på tassar och går omkring.