Dvärgpinscher - Lennox och Monster

I lördags var vi ute och spårade. Det var jättehärligt. Monsters spår var kanske lite kort, han hade nog klarat mycket längre. Som en liten klocka spårade han! Lennox missade visserligen två apporter men oj vad noggrann och koncentrerad han var i spåret!!

Jag har nästan lagt ned lydnaden igen, efter en veckas träning. Vilken quitter jag är! Men även om jag är på bra humör innan så blir jag bara irriterad och vill mörda hundskrället efter en stund. Han är så lättstörd så fort vi är utanför köket, det är ibland som att han inte kommer ihåg nåt av det vi tränat på. Och det gör mig tokig, det spelar ingen roll hur låga krav jag ställer. Jag förstår också att allt det här handlar om mig och att han säkert skulle kunna bli en duktig liten lydnadshund, men jag har inte tålamodet utan blir helt enkelt arg. Och det är orättvist mot honom. Jag brukar aldrig bli arg när jag tränar, men just när han släpper kontakten för att kolla på nåt annat blir jag tokig på. Och när jag är på dåligt humör är jag såklart inget rolig att samarbeta med.

I agilityn har vi bara hur kul som helst, samma sak med spåret och med klickerträningen. Vi klickertränar nämligen en liten stund om dagen. För tillfället lär sig Lennox att stänga skåpdörrar och Monster att trampa på saker och att stå som en staty fast jag flyttar på tassar och går omkring.