Dvärgpinscher - Lennox och Monster

Vi har varit ute på eftermiddagspromenaden. Senaste veckan har skogspromenaderna bara varit rena promenader. Fast Lennox går ju och nosar en himla massa, så han har nog trevligt utan nån extra aktivering. Jag har varit trött och mest velat gå i min egen värld och njuta av frisk luft.

I skogen mötte vi en labrador och en whippet som kom flygandes. De stannade några meter framför oss och stod som paralyserade fastän matten ropade och ropade. De kanske tyckte Lennox i sitt camouflage-täcke såg rolig ut.

Sen löd labradoren, den var tio år och visste väl vad som gällde. Whippethanen kom fram till oss istället och jag släppte Lennox. Han är så rolig, först står han blickstilla med viftande svans, stel med bortvänt huvud, men när han märker att det är lugnt kan han morra till lite och låta som att han säger: hörru, försök inget med mig, jag är tuffare än du tror. Visst, sa whippethanen (han och Lennox var ungefär jämngamla), ska det vara så så kan väl jag gå bort hit och kissa. Sen ropade matten att whippeten kunde vara lite gruffig och då hon återigen kallade på honom så jag hjälpte till genom att säga: gå till matte med min halvarga röst.

Lennox har blivit riktigt lydig (♥ ♥ ♥) när det gäller hundmöten. Han lyssnade jättebra och kom direkt jag kallade. Och samma sak på förmiddagspromenaden då han kunde gå lös vid sidan bara ett par meter bakom två kopplade hundar som var på promenad med sin husse och matte :) utan att försöka skynda före.

Man ska vara glad för det lilla, som jag brukar säga. Då blir livet mycket roligare.